Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 LIFSBEHOF.
roar sig. Ju färre hennes möjligheter att hvila äro, dess
mer förlorar hon förmågan att tillgodogöra sig hvilan.
Ju oftare hon nödgas vibrera för de massor af intryck,
som påtvinga sig henne, desto nödvändigare blir det
äfven att hennes pulsar skola arbeta i febertakt för att
hon alls skall känna sig lefva.
Djupare naturer lida emellertid medvetet af att
förlora sig själfva i bruset af den egna själens allt rikare
mångfald; i trängseln af det samtida kulturlifvets från
alla håll hopade stoff; under trycket af det moderna
samhällslifvets stora kraf; under det dagliga arbetets
jäktade hejdlöshet. Sådana naturer erhålla plötsliga
hallucinationer af en sval, grönskande klostergård eller en i
djupa skogen gömd eremitboning, af fjällviddernas eller
hafsbandets enslighet. Men deras ensamhetsbehof nöjer
sig vanligen med dessa fantasibilder och de försumma
tillfallet — när det någon gång erbjuder sig — att skapa
en oas af stillhet i bullrets öken.
Den, som verkligen törstar efter ensamheten, kan
dock i de flesta lifslägen under någon form tilltvinga sig
den. Från min barndom minnes jag berättelsen om en
kvinna, som genom sitt giftermål blef flyttad från en
stilla skogsbygd till en stor stads och ett stort hems
oaflåtliga oro. Hon led djupt af denna, ända tills hon
böljade sitta tyst en halftimme hvarje morgon med en grön
schal öfver hufvudet! Sålunda drömde hon sig tillbaka till
skogsstillheten, sålunda samlade hon sin själ i tystnaden och
kunde därefter med blid jämvikt möta dagens många mödor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
