Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
I denna ökenstillhet, fylld af ljus och fårg, af stora
linier och af vida syner, gripes själen af ensamhetens
rus. Det liknar icke lyckans eller skaparglädjens, men
det har sin egen sötma och sin egen styrka. Och medan
det är ödet, icke vår vilja, som närmar de båda andra
bägarna till våra läppar, beror det på oss själfva att
någon gång njuta ensamhetens sakrament, att hvila vårt
hjärta och vidga vår tanke i en stor tystnad, helst njuten
i en stor natur, med lugna, plastiska linier.
Men nutidsmänniskans hjärta kan ofta icke hvila.
Det lefver i oro, suckar efter ro och — skyr den som
en sjukdom, svårare än den nevros för hvilken den skulle
vara boten. Ja, nutidsmänniskan fruktar i själfva verket
knappt något så mycket som att bli ensam med sig själf
— ty detta gör henne »melankolisk». Det vill säga att
hon då verkligen nödgas djupt känna allvaret i sin egen
tillvaro eller i tillvaron öfver hufvud — en känsla, af
hvilken hennes själ skulle växa. Men hon kväfver tvärtom
själens drift att växa genom att låta splittring och
utåt-vändhet blifva allt starkare lifsbehof. Huru utpräglade
dessa behof nu äro, det visar sig bäst på det område,
där äfven hvardagsmänniskan fordom i någon mån samlade
sig, nämligen det religiösa. Typen för den troende i
våra dagar är icke den, som då han beder, »går in i
sin kammare och stänger dörren till», utan den, som
behöfver trumpeter och temöten för att känna sitt andliga
lifs fullhet.
Vår tids rastlösa människa njuter ej ens ro när hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
