Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
LIFSBEHOF.
begrundandet reder stundom, med svala och smidiga
händer, de mest tilltrasslade trådar, och ensamheten ger
ofta åt våra glädjeämnen en ny friskhet och åt våra
bekymmer en mindre ledsam uppsyn. Utför man i
ensamheten ett arbete, är det nästan alltid starkare, än det
annars skulle blifvit. De böcker, man läser och begrundar
i skogsdjupen eller vid hafvet, inför den eviga snön eller
i den blommande ängen, vid forsens eller furornas brus,
de gifva de fullmognaste tankeskördarna, och de
naturintryck, man under sådana stilla tider upplefver, äga
större fasthet och fyllighet än några andra. Ty man ger
sig aldrig så helt åt naturen som när ensliga dagar bilda
en pärlrad, där hvar dag blir den andra lik, men hvar
dag för sig är ett skönt och rundadt helt.
De hvilka frukta ensamheten, emedan de vänta att
där känna sig mera ensamma — de hafva rätt och orätt.
Ty det är midt ibland människor, sofl^ man — genoin
sitt individuella skaplynne eller öde — är vidast skild
från dem; det är i den befolkade öknen, luften är mest
fylld af tungsinne. Men inför naturen som inför döden
— den största ensamheten och den mest orubbliga
nödvändigheten — tvingas vi att taga afstånd ej blott
från dagens oro men från oron i vårt eget öde. Dess
grundlinier varda större men dess enskildheter mindre,
liksom förhållandet blir med ett från en höjd skådadt
landskap. Det mer eller mindre af smärta eller salighet,
med hvilket tillvaron fyller våra dagar; det mer eller
mindre dugliga dagsarbete, med hvilket vi fylla tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
