Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STILLHET.
127
— till båda återvända vi, från den ensamma
kontempla-tionen, med ett mildt, ironiskt leende. Vi kunna nu
så lätt göra oss döfva för de stämmor, hvilka kalla oss
in i dagens oro och söka öfvertyga oss om att också vi
där behöfvas. Vi sönderslitas nu mindre af de kvalfulla
ljuden från vår egen eller från andras själ. Ty vi hafva
insett, att det största kval dock endast är en liten droppe
i ett stort haf, liksom den största lycka endast en snabb
glimt i en liten droppe.
Den själ, som i tystnaden haft mod att blicka in
i sig själf och att där taga sitt eget mått, den vet, att
endast ett är ett stort och väsentligt: att växa. Och
växa kunna vi af våra sorger som af våra fröjder, af
vår dårskap som af vår vishet; af våra nederlag som af
våra segrar, af vår hvila som af vårt verk.
Den, som ämnar nalkas ensamheten, måste
emellertid göra det utan några bestämda kraf. Ty det kan
hända, att den ger något helt annat än man väntat. Åt
den, som sökt hvila, kan det skänka arbetseggelse; åt
den, som hoppats tröst, kan den ge nya sår. I hvarje
fall meddelar den dock äfven någon hittills oanad styrka.
Men blott åt dem, som veta hvad redan det utåtvända
romarfolket visste: att ensamheten är en gudinna, hvars
heliga lund man nalkas, icke med högröstade anspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
