Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LIFSBEHOF.
natten återgafs af Kallsjöns, i bergen inramade spegel.
Förgrundens gulbruna och brungrå färgtoner stodo i kraftig
harmoni med alla de blå tonerna. En blekt guldfärgad
fullmåne lät ett än blekare guld darra på en fjällsjös
mörkblanka yta.
Luften var len och sval som silke; natten så ljus
att den minsta förgrening af renmossan syntes; tystnaden
ljudlös, när icke en snöbäcks silfverfina, kalla klang
störde den.
Intrycket var ett så fullkomligt, att jag var frestad
att icke invänta soluppgången, för att helt bevara endast
nattens bild. Men jag stannade dock och — ehuru
jag sista timmen, likt alla som på samma sätt väntat,
ansåg tron på soluppgångar höra till de fördomar,
som böra öfvervinnas — var jag glad att ha gjort det.
Ty jag återvann tron när det ena berget började kasta
djupgröna skuggor öfver det andra, när molnen speglade
sig som klarblå fläckar i ljusgröna eller ljusblåa
fjällsidor, när hvaije röd, violett, grön och blå ton
färgskalan äger, från den djupaste till den ljusaste,
utbreddes i oändlig och minutlig skiftning. Som andra
målare, gör äfven solen sina lyckliga fynd. Och den
målarglädje, solen denna morgon kände, det färgrus han
därigenom skänkte, hör till de upplefvelser, hvilka aldrig
på samma sätt återkomma.
Men efteråt blef det dock icke detta eller andra
dagens och lifvets intryck, som voro de outplånligaste
minnena från Norrland. Det var alltid natten och ensamheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
