Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
vet att den, sora icke för egen del lefvat, längtat, lidit,
älskat, sträfvat, felat, upprättats, den har heller intet att
gifva andra af djupare medkänsla eller förstående, tröst
eller hjälp, styrka eller utveckling. Medmänniskors kropps
liga hunger kan han kanske mätta, deras kroppsliga
sjukdomar kanske vårda. Men inför ett hungrande hjärta,
en sjuk själ är han oförstående. Den af harmoniens
ideal bestämda människan vill bevara sitt eget lif, främja
sin egen utveckling, skapa sin egen lycka. Hon betraktar
sin fysiska och psykiska natur som det grundämne, ur
hvilket hon skall arbeta fram en hel personlighet, så
som den ädelt jämviktsfulla stöden mejslas ur
marmorblocket. Att utbilda sin kropp till det högsta möjliga
mått af sundhet och skönhet; att fördjupa och förfina sin
känsla, att göra sin intelligens vid, klar och rik, sin vilja
fast och samlad — en sådan själfutveckling anser denna
människa som sin högsta plikt.
Men hon vet tillika att denna fulla utveckling icke
kan vara oberoende och isolerad, utan, tvärtom, är möjlig
endast under växelverkan och i samband med andra
människors, liksom allas utveckling i någon grad är beroende
af arten och rikedomen i hennes egen.
Samhället och kulturen började, när individen icke
längre var ensam i sin kamp för tillvaron, när samarbete
och samkänsla gjorde denna kamp lättare. Och ju mer
en individ utvecklas, ju längre aflägsnar han sig frän den
råhet, hvilken är sig själf nog; ju mera blir hans egen
lycka beroende af andras, ju mera blir hans egoism fylld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
