Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄI.FHÄFDELSE OCH SJÄLFOFFRANDE. 165
nerna framför allt vilja besvara, frågorna om Gud, om
evigheten och om lifvets mening.
Kring Kristus, det centrala i kristendomen, blir det
således som meningarna framför allt brytas, livar gång
kristendomen afhandlas. Men under hvaije ny tid är
kristendomens försvarslinie en annan än under en
föregående.
Kristendomens position är nu densamma, som otron
för omkring trettio år sedan intog, medan trons dåvarande
försvarsställning allt mer öfvergifvas. 1860-talets otro
var nämligen uppfattningen af Kristus som
idealmänniskan. Men denna uppfattning är nu den »tro», mot
hvilken nutidens »otro» strider: ett sakförhållande, som
bekräftar erfarenheten att allt, som en gång främjat
utvecklingen, slutligen vändes mot densamma.
Om guden och människan Kristus, försoningsoffret
för världens synd, talas nu sällan. I stället ordas om
den människoblifne gudasonen, det personligvordna
kärleksidealet. Lifsförhållandet till honom afgör, icke vår eviga
salighet — också osaligheten hör till de »oförgängliga»
sanningar, hvilka åldrats — men vår del i den
religiöst-etiska kraft, som ensam förmår omdana människohjärtat
och lösa det ur syndens, framför allt själfviskhetens,
välde.
Under denna omdaningsprocess blir kristendomen allt
mindre betydelsefull som handlingsmotiv. Kristendomen
bekräftar den Spencerska lagen för upplösning: ett
aftagande af det helas rörelse samtidigt med en stegrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
