Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄI.FHÄFDELSE OCH SJÄLFOFFRANDE.
171
Kristus, hindrar detta honom icke att, om han blir sjuk,
ifrigt försöka allt — för att hans själ skall få stanna i
denna syndens kropp!
Den utomordentliga betydelsen af Tolstoys
författarskap och lif, under deras senare skede, har varit att visa
det gapande svalget mellan Jesu anda och nutidens
kristlighet. Men när Tolstoy sedan drar den slutsatsen, att
människorna nu borde börja efterlefva Jesu lära, för
att därigenom frälsa sig själfva och hvarandra från
tillvarons synd och kval, sä påstår han icke därjämte, att
denna omdaning af mänskligheten genom Jesu anda skall
ge fri utveckling åt allt, som höjer och lyckliggör
mänskligheten. Han lofvar icke att denna anda skall komma
den konstnärliga skönheten att blomma i full frihet, snillet
att skapa, forskaren att uppdaga, äktenskapet att
lyckliggöra. Han tvärtom visar, att när Jesus fått en allt
afgörande makt öfver personligheten, då komma alla dess
krafter att gå i en enda riktning och lämna föga frihet
kvar för det naturligt mänskliga.
För alla dem, hvilka djupt beundrat diktaren Tolstoy,
är det gamla ordet: »det är nyttigt att en man dör för
folket» en vemodig tröst. Ty genom att diktaren gått
under, har religionsfilosofen varit oförhindrad att utdraga
alla kristendomens följdsatser. Och genom att tillämpa
dessa omedelbart på nutidslifvet har han visat: att
själstympning af människonaturen, förlamning af
vilje-och skaparkraften, ett all lifvets glans och glöd
blekande nirvåna, och — slutligen — själfdöendet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
