Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
ledsamhet — detta blefve det oundvikliga slutet af en helt
genomförd kristlighet!
Det vet också en hvar, som försökt taga
kristendomen på allvar. En lefvande kvisten — jag talar
af personlig erfarenhet — kämpar till blods för att
helt lägga sitt jag, alla sina spontana lifsyttringar under
korsets lydnad. Allt — från den föda man tillåter sig,
till intrycken af naturen och konsten — måste helgas
genom omedelbar gemenskap med Jesus, måste främja
hans rikes tillkommelse. Annars måste man afsäga sig
det, för att ej splittra själens hängifvenhet åt det ena
nödvändiga. Allt, som för den blott naturliga
människan är tilldragande måste offras, och den stora, starka
kristliga personligheten utbildas därför på den harmoniska
personlighetens bekostnad.
Ingen, som själf varit kristen på allvar, kan förbise
den oerhörda utveckling som kristendomen i en riktning
gifvit människonaturen. Genom det nya och genom den
än större, än mer underbara boken, det gamla
testamentet; genom de teologiska dogmerna och de teologiska
striderna om dessa dogmer; genom kyrkans kult och
kyrkans konst — under domens hvalf och i klostrets cell —
har den västerländska anden blifvit förädlad under
oerhörda själsstrider, fördjupad under oändliga
kontemplatio-ner, förfinad under den subtilaste själfanalys. Ja, det är kanske
i syndasorger, sådana en Augustinus skildrar dem, som
den mänskliga individualiteten, den nakna, ensamma själen
först, i modern mening, förnummit sig själf. Det var ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
