Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
nom medvetandet att vara evighetsvarelsen, kring
hvilken världarna kretsade, som den kristliga personligheten
höjde sig öfver antikens skönaste människoform,
statsborgaren. Men hvad kristendomen sålunda med slösande hand
gaf den mänskliga individualiteten, det tog den åter
med den andra. Ty denna individuellt själfmedvetna
evighetsvarelse kunde endast vinna den eviga saligheten
genom att forma hela sin jordiska varelse efter Kristi
lära. Hvarje äkta kristen bär sår eller ärr efter denna
stympning. Han känner huru han måst sammantrycka
sitt väsen för att passa in i det kristna måttet. Han
vet huru han vridit sig under nödvändigheten att
uppgifva det egna förnuftets invändningar eller den egna
själfkänslans rättfärdighet eller den egna kärlekens kraf.
Och gäller detta redan hvardagsmänniskan, så gäller det
i än högre grad undantagsmänniskan.
Viktor Rydbergs yttrande: att konsten och vetenskapen
till sitt väsen äro eviga hedningar, bekräftas af en annan
djupt religiös tänkare, Ruskin, då han säger sig aldrig
ha funnit en hel kristen med äkta konstsinne, ty de kristna
konstvänner, han haft beröring med, hafva varit
ofullkomliga kristna, hvilka icke vändt sig helt från jorden
till evigheten. Den ryska diktare, som man träffande
kallat altruismens skald, Garschin, skildrar en ung målare,
hvilken genom sin modell kommit mänsklighetens lidande
nära: konstnären kan då icke fortsätta att göra taflor,
han måste göra omedelbart godt. Så känner den verklige
kristne det alltid. När George Eliot ännu var troende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
