Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
sora det gudomliga, medan själfviskheten blef ansedd
som det gudlösa.
Detta behöfdes till en tid för att osjälfviskheten skulle
fä makt öfver själfviskheten. Dess lag är så djupt och
starkt grundad i själfva lifsvillkoren, att den i det stora
hela alltid hade gjort sig gällande på osjälfviskhetens
bekostnad, tills denna genom kristendomen fick religionens
makt på sin sida. Men nu har slutligen osjälfviskhetens
kraft vuxit sig så stark, att den kan lefva utan en
positiv religions stöd, såsom den också gör hos millioners
millioner. Vi behöfva ej längre tro godheten vara Gud
för att känna att godheten är gudomlig. Och hvarje tid,
under hvilken man öfverdrifvet skulle skatta åt egoismens
rätt, komme ofelbart att följas af en reaktion till
altruis-mens förmån.
Den samverkan mellan själfviskhet och osjälfviskhet,
hvilken framgår som en nödvändighet af själfva tillvarons
liksom af kulturens grundvillkor, borde icke numera af
någon tänkande människa kunna förblandas med en
obetingad egoism. Obetingad och oberättigad är den egoism,
för hvilken hela tillvaron vänder sig endast kring det egna
jaget, den egoism som är sig själf nog och som icke i
andras rätt erkänner någon gräns för sin egen. Denna
gräns finnes emellertid — ehuru icke i någon oföränderlig
etisk norm. Men den finnes i en oföränderlig psykisk lag,
den att människan behöfver människan, den att det hinder,
jag lägger i vägen för andras berättigade själfhäfdelse,
ytterst skall komma att hämma min egen. Och denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
