Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
att ur detta kaos skall framgå en människolifvets
härlighet, sådan jorden ännu icke bevittnat; att kvinnan och
mannen slutligen skola finna ett nytt, rikare sätt att lefva,
så väl hvar for sig som tillsammans, när de blifva
verkligt troende på den nya religion enligt hvilken
människonaturen skall följa sina egna lagar utan att därvid
skrämmas af någon skuldkänsla; när själfhäfdelsen anses lika
betydelsefull för personlighetens värde och för lifvets
fullhet som offervilligheten.
När Ibsen som yngling från en bergtopp såg ned i
sin hembygds dal och tecknade sitt framtidsmål sålunda:
att han »ville nå det största och fullkomligaste af allt,
som kan nås i storhet och klarhet, och, sedan han nått
det, dö»—då anade han kanske redan hvad detta största
är. Nu vet han det, sedan han nått det. Det största af
allt är att gifva sin tid ett nytt ideal, att se det spira i
samtiden men icke upplefva dess fulla förverkligande,
hvilket ännu i denna ofullkomlighetens värld oftast står
så långt under en siares drömsyn. Och idealet är långt
ifrån förverkligadt! Ty Europas hyllning af Ibsen
betyder icke att folken redan nått upp till den Ibsenska
personlighetsidéns högland. Ombrusad af folkens hyllning
är han ännu den i mycket oförstådde, den enastående och
— därför — alltjämt den starkaste.
Han är ej blott, som jag en gång sökt känneteckna
honom, skalden och siaren som stigit upp till de
ensamma vidderna; domaren och upptäckaren som trängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
