Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Historiesalongen står oftast tom. Ty jaktslottets
nuvarande enda invånare af Löwenstjernska släkten föredrar
den åt väster vettande, gula salongen, med de tre stora
fönstren, som ge den fria utsikten öfver holmarna i sjön
och den blå skogsåsen, som på andra sidan sluter
synkretsen.
Jaktslottet, som från hofmarskalken öfvergick till
hans äldsta son Frans, ägdes nu af dennes son — åter
en Hugo Löwenstjerna — som för någon tid sedan
återvändt till hembygden i Närike efter några års färder i
medelhafslanden. Som sin gäst för vintern hade han
medfört en under färderna vunnen vän, som slumpen
gifvit hälften af det namn, hvilket ännu tycktes dallra
med luften i jaktslottets salar och parkens alléer.
Hugo och Rikard väntade af sin samvaro hvad
hofmarskalken kallat en aning om himmelriket, det vill
säga ett trefligt umgänge vänner emellan utan allt
afbrott. För att i verkligheten, icke blott efter bokstafven,
fä sin väntan uppfylld, hade de öfverenskommit att råkas
endast vid den sena middagen, hvilken sonsonen liksom
farfadern älskade att göra till en fantasi, under hvilken
alla sinnen njöto och talet endast lekte kring de ämnen,
om hvilka sedan ofta midnatten fann vännerna stadda i
ett ordbyte, hvars ro vittnade om att de hade tiden för
sig och således i ingen mening behöfde förifra sig.
Hugo och Rikard sutto som vanligt i gula salongen
en afton på förhösten, till hvars frukter de andaktsfullt
njöto hofmarskalkens berömda madeira, som åren än mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
