Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ JAKTSLOTTET.
91
jämvikten genom att tala litet mer om »folket». Men
klockan slog just nu tio och — efter som Julianus
troligen är hungrig efter resan — bar jag sagt till att vi äta
mat i salen, i stället för att som vanligt bara dricka te
här i salongen.
— Vi uppfylla — sade Julianus — dina lukulliska
gästabudsregler: »att ej understiga gracernas och ej
öfverstiga musernas antal!»
— Ja — sade Hugo — endast sådana vackert
måttfulla anordningar kunna omdana ätandet till ett själens
ädla nöje, i stället för ett kroppens låga nödtvång. Detta
hör till en af de instinkter, jag ärft från den artist i
lifs-njutningens konst, som jag är stolt att ha valt till farfar!
III.
Då de åter sutto vid cigarretterna i gula salongen,
sade Hugo:
— Under det jag växte upp här på jaktslottet var jag
helt besjälad af Rikard Furumos anda. Jag ville lefva för
mitt folk — jag svor det till och med vid en mossig sten,
som liknade ett altare, vid skogens orgelbrus och under en
himmel, som öfver mig hvälfde sin djupaste sommarblåhet,
en hög kupol, hvilande på granspiror och tallkronor.
Det var en sådan där stund då jorden blir liten och
himlen trång, ty ens egen själ vidgas så, att den tyckes
brista och fylla hela världsrummet med flammor: ett
af de ögonblick då människan födes! Löftet att lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
