Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
I alla tider hafva människor funnits hvilkas lifsproblem
denna fråga varit. Och vanligen ha de — som nu —
framträdt efter ett skede af utåtvänd handlingskraft eller
stor förståndsutveckling. Äfven hos hvardagsmänniskan
känner själen då vissa obestämda kraf, hvilka dock
vanligen stillas genom en reaktion, som tillgriper redan
förbrukade medel för själens växt: en religiös tro, hvars
form själen redan en gång sprängt, eller en mystik,
hvilken åter närmar sig vildens ståndpunkt. Och sålunda
afstannar snart den själens växt, som tidens oro bebådat.
Djupare naturer stå dock kvar med sin fråga, som
för dem är den enda, stora frågan. För somliga blir den
egna själens växt det framför allt viktiga problemet. För
andra blir människosjälens evolution det framför allt
betydelsefulla. Båda veta, att det är på möjligheten att
förstora själen som det ytterst beror, om nydaningen af
de yttre förhållandena också skall medföra en större,
skönare tillvaro för mänskligheten. Och medan somliga ännu
endast hoppas på själens kvalitativa stegring, på den högsta
förädling af de möjligheter själen redan äger, hoppas
andra äfven på dess kvantitativa förstoring, genom
upptäckten och utvecklingen af hittills okända själiska
möjligheter.
I vår tid råder på vissa håll en afgjord skepsis med
afseende å själens evolution. Denna skepsis är en af de
många orsakerna till den suveräna likgiltigheten för alla
yttre omdaningar. Människan bestämmes, säger man, af
ärftligheten och kan blott till en viss gräns utvecklas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
