Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
typer.
147
modet att själf våga — och möjligheten att af en annan
vinna — den insats af hela personligheten, som skänker
lifvet eller döden!
Bland Amiels många pregnanta ord läses detta:
»mannen är hvad hans kärlek är, och han får samma öde
som sin kärlek».
Amiels öde: att alltid och allestädes stanna i det
oafslutade, det ofullgångna — till detta ödes gåta har
han själf funnit ordet. Han vet hvad som är hans
djupaste psykiska egendomlighet, då han kännetecknar den
som Proteus-naturen, som förmågan af omvandling. Han
äger underbara ord for att teckna denna sin egenart!
»Min själ är ej en själ utan snarare själen; den kan antaga
hvarje tillvarelsesätt; jag kan förenkla mig till det yttersta,
glömma min omgifning, flytta mig till en annan tidsålder,
nedlägga mina sinnens bruk; varda planta, djur, barn,
man, kvinna eller planet sväfvande i världsrymnden; jag
kan lefva med munkens, matematikerns, musikerns,
korteligen med alla slag af själar... Jag förnimmer mig i
mina celler och väfnader; blir latent tillvaro, försjunker i
det primitiva varandets mörker, bevittnar min egen genesis
under oändliga metamorfoser... Jag står som stod jag vid
randen af tidens flod, inviges i mysterier, ur hvilka jag
utgår åldrad eller utan ålder ... Jag förnimmer mig som
ren ande utan kön, kropp, kallelse — förvånad öfver att
vara människa, europé, tellurisk varelse: det synes mig
så enkelt att vara hvad som helst annat, i den grad
tillfälligt synes mig allt, hvad jag är... Härskara, hvirfvel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
