Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
själens evolution.
tryck — solens och sädens lefvande guld, den doftande
svarta myllan, himlens tindrande blå, skogens gröna djup
— omsattes hos honom till en enda, oaflåtligt sugande
åtrå: den att vinna ett allt intensivare andligt lif, ett
allt större mått af själ. Denna trånad växte sig stark af
middagens hvita ljus och nattens glimmande stjärnor, af
morgonens rosiga dimmor och solnedgångens varma glöd.
Han bar den med sig i det vajande gräset och på fältet
med den eldröda vallmon, under de mossiga träden och
in i de blommande snåren. Allnaturen vardt slutligen för
honom blott en enda eggelse af denna ena, stora längtan.
Då han slutligen efter långa års trånad ändtligen
fick komma till hafvet, och när han där förnam den salta
vinden, böljebruset, jordens ångor och solens glöd, då
rörde han vågorna med handen, lyfte anletet mot solen,
öppnade läpparna för vinden och kände sin längtan stiga,
stark som hafvet. Och med hela hafvets makt bad han:
»Gif mig samma och en än större rikedom af fysiskt och
andligt lif; gif mig det med ett mer af fullhet än hafvets
och solens och jordens och luftens fullhet; gif mig ett
större och fullkomligare själslif än något, som någonsin
funnits hos människors barn!»
Det för Jefferies’ naturuppfattning egendomliga är,
att han nästan uteslutande väntar sin själs växt och
förstoring genom försjunkandet i naturen. Naturintrycken
behöfde emellertid icke vara omedelbara. Han skildrar
huru han, midt i vimlet på London Bridge eller i City,
blef gripen af sin längtan genom ett plötsligt intensivt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
