Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
typer.
169
att lidelsens intensitet är det afgörande måttet, icke för
intelligensens, men för själens storhet. När Jefferies talar
om att han »längtar efter den sköna lifsförnimmelsen att
känna sitt blod strömma bort för en hvass svärdsegg» —
då mindes jag ett yttrande af en fransk tänkare, hvilken
framhåller lifskänslan som själarnas adelsmärke. Han
yttrar bland annat att det icke blott är i viljan till lycka
utan äfven i viljan till lidande, som den stora själen
uppenbarar sig, en vilja, hvilken framför allt yttrar sig
som möjligheten att börja om på nytt, att återlefva lifvet.
Om, säger han, en sådan stor själ återväcktes från de
döda, skulle den ögonblickligen uppsöka det kval, som
blef dess undergång, beredd att lida detta kval om igen,
efter som den starkaste lifskänslan är oskiljaktig från den
största smärtan!
Jefferies ägde i högsta grad detta öfvermänniskans
typiska drag. Han gick under för ett omättligt lifsbehof
utan motsvarande lifsmöjligheter eller motsvarande
lifskraft, och denna sublima själfförbränning uppenbarar en
natur, hvilken utan tvifvel var lika betydande, som hans
ena, stora tanke var betydelsefull.
Det är genom den väldiga ensidigheten i denna sitt
lifs enda tanke, som Jefferies är originell och genial.
Endast genom det mest sympatiska upptagandet af
allnaturen i sitt eget väsen var det han sökte den förstoring
af sin själ, det fullare andliga lif, som är hans enda och
outsläckliga åtrå. Konsten har för honom endast samma
värde som sköna naturintryck och af litteraturen eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
