Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
sade han med den dämpade röst, som är vanlig efter en
lång tystnad:
— Denna höstdoft, denna belysning ha en underlig
makt att väcka minnen. Intet skulle nu synas mig
naturligare än att farfar trädde in i sin gula sidennattrock
och sina mörkröda sammetstofflor, samt bakom honom
Rikard Furumo med det tjocka, knollriga svarta håret,
de höga glimmande ögonkasten och de fria, obundna
rörelserna. Jag har nästan en försynt känsla af att de
stå här och vänta på sina länstolar .. .
— Ja — sade Julianus — natten, men framför allt
höstnatten — manar verkligen andar! När ljuden tystna
och mörkret utplånar alla rumförhållanden, är det som
om äfven tidens gränser utplånades, som om förtid och
framtid flöte in i nuet eller detta in i dem. De döda
och de ofödda bli verkligare än de lefvande. Och jag
önskar att åtminstone Rikard Furumo, som trodde på
spöken...
— Det gör äfven jag — afbröt Hugo — och menar
som han, att orsaken, hvarför vi inga spöken se, är att
ingen älskar nu för tiden en annan till den grad
outsägligt, att han går igen af åtrå efter ett umgänge
utsträckt öfver lifvets gräns — lika litet som man nu hyser
så djujpt hat att man därför vill göra sig besvär att gå
igen! Och tyvärr gäller ännu äfven hans slutargument:
att det omöjligt kunde intressera någon att återkomma
och spöka i en värld, där man haft så utomordentligt
12. — Key. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
