Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
själens evolution.
niskas lif. Kan man öfverse helheten, då visar det sig
att sambandet mellan verket och personligheten är mer
innerligt. Mitt verk blir dock till slut så pass stort eller
litet, som min människa varit; ty, som en af mina vänner
yttrade, man »slåss och sjunger på samma sätt». Det
finnes nog innerst sammanhang också i människonaturen:
en författares osköna handlingar bli alltid, förr eller senare,
gengångare i hans verk och tomrummen i mitt hjärta
måste komma att gapa äfven från mina taflor!
— Ja — sade Hugo — för en så enhetlig natur
som Julianus ser allt mer sammanhangslöst ut än det
är. Äfven mig har det ofta förefallit, att rättfardigheten
går lika värnlös i världen som ett naket barn på ett
nattligt slagfält! Men hinner man vänta, så får man se att
rättfardigheten dock aldrig blir nedtrampad. Det finnes
en inneboende nödvändighet, som till slut ger allt sin
rätta plats, sin rätta dager, och denna nemesis år aldrig
mer obeveklig än inom de områden, på hvilka människor
skapa. Jag har sett ganska enkla människor, naiva,
hvilka knappt haft en öfvertänkt princip att bölja med,
utan tagit dagen som den kommit. Men emedan deras
natur varit äkta, ha de genomträngt ett enda lifsområde
helt — och därunder småningom vuxit, så att de till slut
danat sig en hel lifsfilosofi ur den enda utgångspunkten:
att de i ett afseende haft en stark förnimmelse af lifvet
och oförbehållsamt låtit detta verka på sig. Sådana
personer ha till exempel i något bestämdt fall följt hvad
deras egen integritet kräfde; kanske i en strid ställt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
