Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Är granskaren en fullödig personlighet; har han den lidelse
för konsten, utan hvilken han icke borde ha det minsta
att skaffa med granskningen; äger han det genom kultur
utvecklade omdöme, hvilket ger honom herravälde öfver
tekniken i sin konst; har han därtill lyckats bevara sin
spontanitet, så att konsten for honom alltjämt är en
personlig upplefvelse — lifskänsla, lifsglädje, förtviflan eller*
blygsel, allt efter de olika intryck den ger honom — må
han då släppa sina antipatier och sympatier lösa! Då
skall han — därpå hafva vi redan talande bevis — just
genom att fullt och fritt, helt och ärligt uttrycka sig
själf — och utan något annat syfte än detta —
medelbart gagna! Han skall då nämligen skapa
beröringspunkter mellan den goda konsten och allmänheten, samt
afskära förbindelselinierna mellan allmänheten och den
dåliga konsten.
— Men — invände Julianus — har du tänkt på att
kritiken, äfven den goda, är en alltjämt växande fara för
konstnärens själ, ifall den alltjämt skall fortsätta att syssla
med de skapandes personligheter i stället för med deras
verk? Kritiken talar om för konstnären hvad denne
känner eller inte känner, hvad han är och inte är, ända
tills den känslige konstnären antingen slår in på den vägen,
att öfverdrifva sin ofta framhållna egenart eller, på trots,
kastar sig in på områden, hvilka ej äro hans egna, emedan
han vill befria sig från den tragiska eller komiska mask,
som kritiken med våld trycker på hans anlete. Det hör
redan till lifvets tragik, att människor själfva stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
