Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Julianus utbrast i det låga, melodirika skratt, hvars
klangfärg var oemotståndligt medryckande. När
munterheten slutat sade han:
— Jag förstår dock ej teckningens idéförbindelse
med hvad vi nyss talade om?
— Begär inte att Dick skall veta sina
idéförbindelser — inföll Hugo. — En målare tänker med ögonen,
inte med innerhufvudet!
— Jag skall strax komma din bleka kvickhet att
rodna — sade Rikard — ty idéförbindelsen fanns och jag
visste den I
— Nu har jag också funnit den — svarade Julianus.
— Konstnären är till för konstens skull — och måste
vara en öfverdrifven, lidelsefull, stor människa om
konsten skall bli stor...
— Naturligtvis — svarade Rikard. — Där äro vi
inne på den enda, fruktbara synpunkten om konstens
förhållande till lifvet! Lika litet, som jag blir vis af min
morfars erfarenhet eller lycklig af min farfars
kärlekshistoria — utan har den idiosynkrasien att vilja erfara
och älska själf — lika litet blir den ingifvelse, jag endast
hämtar ur en annan periods konstskapelser, fylld af
samma pulserande blod, som den jag hämtar omedelbart
ur det lif, i hvilket jag själf deltar, ur mina förhållanden
till människor och till tankar i min egen tid. Det är
endast de skapelser, som varit en varm verklighet i en
människas hjärta och hjärna, i hvilka man kan skära —
som i den förtrollade skogens grenar — och ännu se lifs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
