Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
— Säkert. — sade Hugo — uppstå alla lifvets
djupaste konflikter därur, att vi ej varit tysta nog när vår
innersta stämma talat; att vi stängt våra fönsterluckor
för vissa viggars ljus; att vi anklagat oss själfva, då vi
erhållit ett osympatiskt intryck; att vi bortförklarat det,
emedan så mycket annat hos samma väsen varit oss
sympatiskt.
— Här — sade Julianus — är det, som jag har
min skärseld och mitt helvete — efter som jag äfven
här har min himmel. Med tysta frågor i mina ögon
har jag gått bland människorna och ■— dem ovetande —
har jag af dem fått mina fröjder och mina kval. Jag
har älskat hvar glimt af en stor känsla, en stark handling,
en djup rättrådighetsglöd, en ädel frihetshåg, en solig
arbetsglädje — älskat dem med en intensitet, som hållit mig
vaken hela nätter i jubel öfver en rik själ; som
kommit mig att brista i tårar öfver en skönt själfull blick,
ett gammalt ansikte, som hållits ungt af själens eld, ett
ungt anlete, som redan präglats af själens höghet! Och,
å den andra, har jag pinats som i eld, när jag sett en
ädel typ sjunka, ett ansikte hårdna eller grofna eller
slappas. Icke därför att jag haft något med dessa
människor att göra, men emedan jag älskar själar med min
heta, odödliga kärlek. Jag var ett litet barn, när jag
redan lämnade hvarje lek för att försjunka i åsynen af
en skön människa; ett litet barn, när jag kysste
Eleonoras händer af hänryckning öfver den höga
värdighet, med hvilken hon tillbakavisade en min beskyllning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
