Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Det är de människor, hvilka kunna älska så, åt hvilka lifvet
gömmer den mest nattsvarta af sina fasor: erfarenheten att
det största och tillika det ädlaste prof hvarpå man kan
sätta en människa, är att älska henne. Mycket fä hålla
det profvet! Redan min farfar skref, att ruinen af ett
skönt byggnadsverk ger vemod, men ruinen af ett skönt
mänskligt förhållande, som öfvergått till barbarisk håg att
med utsökt köld såra och kränka det, som förr var aktadt
och kärt, förorsakar en smärta af en annan art. Att
guden i den celia utanför hvilken jag tillbedt — ty älska
är för mig tillbedja — endast varit en apis; att en själ
en gång väld af min själ — och således för min en
springande källa till evinnerligt lif — kunnat slänga mig
bort som en urkramad frukt — sådana upplefvelser hafva
för mig icke blott varit människors vanliga och djupa sorg
öfver att förlora en glädje genom en människa, en tro
på en människa. Jag har dessutom förlorat en del af
min religion, hvars trosföremål är stora själar. Jag har
dessutom lidit som konstnären skulle lida inför sitt, af
råa händer sönderskurna, mästerverk. Jag har dessutom
grämt mig som forskaren skulle gräma sig öfver de
urkunders brand, genom hvilka han visste att outforskade
skatter för alltid ginge förlorade. Med alla dessa sorger
tillsammans har jag lidit förlusten af ett par människor.
Att förlora människor, ej genom döden men genom lifvet,
det är lifvets enda outhärdliga kval. Ty detta kan endast
förringa, icke stegra vår tillvaro. Och sedan jag sagt
er detta, då kunna ni förstå, att det är lyckan öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
