Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaj Vasiljevitsch Gogol av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrivit, en novell som blivit grundläggande för hela
den ryska diktningen om medlidande och de ringa i
livet — då förstår man kanske sanningen i Dostojevskis
yttrande: »Vi ha alla krupit fram ur Gogols kappa.»
Och man fattar, att det under denne diktares brokiga
kåpa, som så ofta liknade narrens, gömdes en rastlöst
sökande och slutligen förpinad människa. Det var
samme man som aldrig fann en varaktig stad; som
älskade Ryssland så högt, att han gång på gång av
vämjelse måste fly till Italien, där han ömsevis
förtärdes av avundsjuk beundran och brännande
hemlängtan; som trots sitt slavofila sinnelag stod i nästan
viljelöst beroende av den väsensfrämmande
»västerlänningen» Puschkin och efter hans död miste sin
skaparkraft; som sist råkade i klorna på den råe
bondepredikanten fader Matteus, vred sig som en mask
under hans domedagsförkunnelser, brände sina
manuskript, reste sinnessjuk till Den heliga graven och dog
vid fyrtiotre års ålder, utmattad av svält och
botövningar. — Ett diktaröde, som i sin lidelsefulla hets
har en viss yttre likhet med Heinrich von Kleists. Och
dock, vilken oerhörd motsats i den inre resningen!
Lika stor som mellan det böjliga ryska stäppgräset och
de hårda nordtyska tallarna.
Men det finnes även en annan Gogol än det ryska
samhällseländets blottare. Det är den unge sorglöse
ukrajnaren, som förhärligat sin hembygd i en rad av
den ryska litteraturens mest fantasirika noveller. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
