Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansa prisjadka[1], så att deras silverbeslagna klackar
smällde och ekade mot den hårda marken. Jorden
dånade, och luften genljöd av gopak och trepak[2] i
blandning med klirrandet av stövlarnas silversporrar.
Men en av kosackerna skriade vildare än alla de
övriga och formligen flög i dansen. Hans hårtofs ven i
vinden, hans kraftiga bröst var alldeles bart, men
armarna höll han instuckna i en tjock vinterpäls, och
svetten flöt i strömmar som ur en så.
»Kasta då av dig pälsen!» ropade Taras slutligen.
»Ser du inte hur den ryker!»
»Omöjligt!» skrek saporogen.
»Varför inte?»
»Omöjligt! Jag är av den naturen, att allt vad jag
tar av mig, det super jag opp.»
Ynglingen hade längesedan varken mössan eller
kaftangördeln i behåll; även hans utsydda duk hade
allaredan vandrat sin väg enligt tingens ordning.
Folkhopen växte oupphörligt. Nya dansare trädde
till, och det var omöjligt att utan inre rörelse åse hur
allt rycktes med av denna den vildaste och friaste
konst som världen någonsin har skådat, och vilken
efter sina kraftiga uppfinnare kallades kosackdansen.
»Fördömt att jag skall sitta till häst!» skrek Taras.
»Annars skulle jag vid min själ flyga med!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
