Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
aftonbranden var förbi och mörkret börjat falla, togo
de itu med att smörja vagnarna.
Så snart allt var klart till avtåg, skickade de trossen
i förväg, och själva följde de stilla efter fororna, ännu
en gång viftande farväl med mössorna åt sina
kvarblivande vapenbröder. Efter fotfolket skred rytteriet
i stram ordning, utan att mana på hästarna med
tillrop och visslingar; endast det lätta trampet var
förnimbart, och snart hade allting slukats av mörkret.
Bara något hovslag ekade dovt där borta, och stundom
hördes ännu gnisslet av någon hjulaxel, som för
nattmörkrets skull blivit illa smord.
Men länge än stodo de kvarblivande vapenbröderna
där och viftade ur fjärran efter dem, fastän ingenting
syntes mer. Och när de äntligen återvände till sina
lägerplatser och i det klara stjärnljuset sågo, att
hälften av vagnarna var borta och många, många med dem,
då blev det vemodigt om hjärtat för dem alla, och mot
sin vilja föllo de i tankar och läto sina lättsinniga
huvuden sjunka tungt mot jorden.
Taras märkte, hur hans kosacker blivit anfäktade
av denna modstulenhet, som så illa anstår den tappre,
och hur svårmodet började böja alla nackar. Men han
teg; han ville att envar skulle få tid att vänja sig vid
denna känslo av tomhet, som avskedet från kamraterna
lämnat efter sig. Dock förberedde han sig i all tysthet
att oförberett väcka dem alla med kosackkrigsropet,
för att var och en skulle fatta mod på nytt och känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
