Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
»Vad, dina egna män hugger du ned, ditt
avgrunds-yngel — dina egna män?»
Men Andreas visste ej vem han hade framför sig,
egna män eller främmande; ingenting såg han.
Lockar, böljande lockar var allt han såg, långa lockar och
en svanvit barm, en snöskimrande hals, ett par skuldror
och allt, som är skapat för rusiga kyssar.
»Hör hit, gossar, locka den där in i skogen till mig
— honom ensam!» skrek Taras.
Genast voro trettio av de snabbaste kosackerna
färdiga att locka honom dit. De rättade på sina höga
skinnmössor och galopperade i rät vinkel mot husarerna
för att avskära vägen för dem. De främsta angrepo de
från flanken, sprängde dem åtskils från de övriga och
gåvo en och annan av dem skäppan full. Golokopytenko
gav Andreas ett slag i ryggen med sabelflatan, och
ögonblickligen därpå togo kosackerna till flykten allt
vad tyglarna höllo.
Hur ursinnigt kastade sig icke Andreas efter dem!
Hur kokade ej det unga blodet i alla hans ådror! Han
gav sin springare sporrarna och flög med andlös fart
efter kosackerna, utan att se sig om, utan att märka,
att inalles blott tjugo man hunno följa honom. Och
kosackerna galopperade allt vad hästarna förmådde
rätt in mot skogen.
Andreas hade redan nästan hunnit fatt
Golokopytenko, då plötsligt en stark hand grep tag i hans tygel.
Han stirrade ned: framför honom stod Taras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
