Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Taras steg in i stugan.
Juden höll på att bedja, inhöljd i ett tämligen
smutsigt dok, och vände sig just om för att enligt sin läras
föreskrifter spotta för sista gången, när hans ögon
föllo på den bakom honom stående Bulba. Det första
som till följd härav skymtade för hans blick var de
tvåtusen dukater, vilka blivit utfästa för hetmanens
huvud. Men han blygdes över sin lystenhet och
bemödade sig att undertrycka denna eviga tanke på guldet,
vilken som en mask slingrar sig kring varje judes
själ.
»Hör hit, Jankel!» sade Taras till juden, som började
buga sig djupt för honom och därefter omsorgsfullt
stängde dörren, på det att ingen skulle se dem. — »Jag
har en gång räddat ditt liv — saporogerna skulle slitit
dig i stycken som en hund. Nu är det din tur, gör nu
mig en tjänst!»
Judens ansikte rynkade sig en smula.
»Vad för en tjänst? Om det bara är någon tjänst
som låter sig göra, så varför skulle jag inte göra den?»
»Prata inte i onödan. För mig till Warschau.»
»Till Warschau? Vadförnågot, till Warschau?» sade
Jankel. Hans ögonbryn och skuldror lyfte sig uppåt
av förvåning.
»Säg ingenting. För mig till Warschau. Kosta vad
det vill, jag måste än en gång få se honom, säga honom
åtminstone ett enda ord.»
»Vem då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
