Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
tegelstenslasset, fann han sig omgiven av tre judar,
vilka disputerade med stor hetta.
Jankel vände sig till honom och förklarade, att allt
skulle ske efter hans önskan, att hans Ostap satt i
stadsfängelset, och att hur svårt det än var att vinna
väktarna för sitt syfte, så hoppades han likväl kunna
åstadkomma ett sammanträffande mellan Bulba och
sonen.
Åtföljd av de tre judarna trädde Bulba in i ett rum.
Israeliterna började åter tala sinsemellan på sitt
obegripliga tungomål. Taras mönstrade dem alla i tur
och ordning. Synbarligen hade någonting häftigt
upprört den gamle: i hans grova och tidigare så likgiltiga
ansikte flammade upp en obetvinglig stråle av hopp
— detta yttersta hopp, som stundom gästar människan
i den svartaste förtvivlan. Hans gamla hjärta började
klappa kraftigt som en ynglings.
»Hör hit, judar!» sade han, och i hans ord låg
någonting högtidligt. »Ni duger till allt här i världen, ni
finner rätt på allting om det så låge på havets djup, och
med skäl säger ett gammalt ordspråk, att en jude i
nödfall bestjäl sig själv, när lusten att stjäla kommer
över honom. Så befria min Ostap! Giv honom ett
tillfälle att undkomma ur djävulens klor! Jag har lovat
denne man tolvtusen dukater — jag ökar summan med
ytterligare tolvtusen. Allt vad jag har av dyrbara
bägare, allt guld jag har nedgrävt i jorden, min stuga
och min sista röck skall jag sälja, och jag skall sluta ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
