Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ELEVSKOLAN och DE KUNGLIGA TEATRARNA - 20. Svante Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 ELEVSKOLAN OCH DE KUNGLIGA TEATRARNA.
rosa, ljusblått och purpur, broderade i guld,
silfver och silke, med monogram, årtal och dato.
Det var icke så svårt förstå, att det var
Svantes eröfringar såsom marskalk på de
hundrade bröllop han bevistat, allt ifrån den tid han
var ung, glad student och sjöng tärnornas lof,
ända till den tid, då den gamle, evigt unge, men
inbitne ungkarlen var långt öfver femtio år.
Svante skulle alltid vara med på glädjens och
bröllopens stora fester och det var åt honom,
hjärtats riddersman, som den rodnande bruden
anförtrodde sitt strumpeband till minne af dagen.
»Ja, ser du, min gosse,» — yttrade Svante
— »det där lilla skåpet med alla sina granna
band, innehåller mången historia. Mycken lycka
visserligen —■ gudskelof, — mycken god
gemensam kamp genom lifvet, men också många
felslagna förhoppningar om sällhet, förorsakade af
lättsinne, otrohet, oförstånd och ekonomisk eller
andlig ruin. — Och nu, när du fått kasta en
flyktig blick in i detta det förgångnas
minnestempel, så igen med portarna till det »svarta
skåpet» med alla dess små intima band.»
Och Svante vred om nyckeln med en viss
kläm.
Småningom tog tiden ut sin rätt. Svante
Hedin åldrades och den höga figuren med det
jovialiska hufvudet med dess gramelerade lockar
syntes böjd. Det var år 1892 som han sista
gången uppträdde pä scenen, hyllad af en
tacksam publik, eliten af gamla stockholmare. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
