Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ludvig Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad Lindgren ägde. Ytterst påpasslig var
han i allt — såvida han icke höll på att i
rekvisitarummet kamma håret — då var
han svår att slita från denna angenäma
sysselsättning.
Lindgren var icke utan en omedveten
humor.
En gång under en sejour i Lund skulle
Frans Hedbergs “Majorens döttrar“ gifvas. I
pjäsen användas ett par metspön, men som
Lund ej är någon sjöstad, så kunde rekvisitören
ej anskaffa några metspön. Men Lindgren
var ej rådlös — han tog en lång käpp
och band en segelgarnsända på och så var
det färdigt. Åhman kom ursinnig och skrek:
“Herr Lindgren, är det metspön, det här?
“Ja — i Ludd“ — svarade Lindgren tryggt.
I Göteborg kom Åhman en gång på en
generalrepetition och grälade på sin rekvisitör
och yttrade i vredesmod: Herrn har då ta
mig f—n inte något hufvud alls!
— Nå, så har du då! — svarade Lindgren
lugnt. — Åhman hade nämligen ett nästan
oformligt stort hufvud.
När Stjernström 1875 öppnade Nya
teatern i Stockholm, kom äfven Lindgren dit i
samma egenskap som hos Åhman, och han
skötte sitt åliggande med berömvärd nit, om
än “hårets ans och vård“ gjorde att han ibland
försummade sig.
En gång hade Stjernström fått med i
rekvisitan en ny sidenklädd chäslong som skulle
användas i en pjäs. Direktören hade förmanat
magasinskarlarna att vara mycket rädda
om den nya möbeln. Nå, repetionen var slut
och Stjernström kommer in och finner
Lindgren makligt utsträckt med icke så alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
