Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Ludvig Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta tyst, men hörde leende på. Ett ställe
som han gärna besökte var Berzeliikällaren,
hvilken på den tiden var ett verkligt
artisttillhåll. Här fanns en uppasserska, en vacker
flicka, som till följd af sitt utseende af Norman
fått namnet “Maria Stuart“. Denna skulle
alltid servera kapellmästaren och stå framför
honom så han fick se på henne. När
Norman sett sig mätt, plockade han alla
ordensband ur sitt frackknapphål och prydde
därmed Maria Stuart — detta var hans nöje.
En afton, det var 1871, och drottning
Lovisa var nyss död, kom den som tecknar
dessa rader in på källaren och blef af den
alltid vänlige Norman inbjuden att sitta ned
vid hans bord och dricka ett glas. — “Men
ursäkta mig att jag ej pratar“, sade Norman,
“ty jag funderar på begrafningskantaten jag
skall skrifva“. — Efter en stund sof Norman
lugnt och stilla. Jag satt stum som en fisk
och — drack. Det kunde väl ha gått en
timma när Norman vaknade. — “Skönt“, sade
maëstron, “nu har jag kantaten klar, nu skall
jag gå hem och skrifva den i natt“ — och
Norman gick. Att den härliga begrafningsmusiken
blef värdig både den ädla drottningen
och den snillrike kompositören — det
veta vi alla.
Norman älskade hela världen och hade
ingen ovän; han tillbad allt skönt, isynnerhet
naturen. Om vårarna lät han å gamla
operakaféet öppna dörrarne till Lagerlunden
och lät flytta ut ett bord och en stol då
solen sken, och här kunde han sitta ensam
för att höra fåglarna kvittra, icke aktande att
snön ännu låg kvar på marken och luften
kändes sval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
