Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
BROKIGT.
Han hade intet öfverlägset leende till hands,
ingenting om »sjukliga flickfantasier», och han
förblef tvst.
Det var sant, att han var beklämd, ja
bedröfvad, utan att veta hvarför. För honom voro
dessa underliga, mystiska känslostämningar något
nytt och främmande, och han öfverlemnade sig
blott motvilligt deråt.
Han satt som naglad vid trappan och kunde
icke slita sina ögon från den veka, framåtböjda
flickgestalten bredvid sig. Hennes ögon voro mörkt
violblå med en underlig guldglans öfver, såsom
ett återsken af solen. — Om han blott vågat dra
henne till sig och gömma de der ögonen, som
förtogo honom förnuftet och gjorde honom osäker
på sig sjelf. — Nej, icke röra vid henne. Hon
v skulle just vara så der ett stycke ifrån honom,
blott alltid i hans närhet... så att han kunde
gripa henne, om han ville . . .
Tankarne tumlade om i hans hjerna, och han
kände sig allt mer betryckt. Med en suck af
lättnad hörde han klumpiga steg närma sig på
sandgången, och Anders, en ung gårdsdräng, kom fram
och lyfte på mössan för Linda.
»Jag har just haft ut frökens båt i sjön,»
sade ban, »och undrar, om inte fröken hade lust
att profva’n. Det är så trefligt på sjön i kväll
så, tycker jag.»
Linda vände sig frågande till Ove.
»Tillåter fröken kanske, att jag följer med?»
»Ja gerna; kan Notarien ro?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
