Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kamp.
69
»Ack nej, jag sitter så rysligt godt just så,
låt mig vara.» — Hon ville icke, att han skulle se
hennes ansigte, han kunde läsa i det som i en
öppen bok, sade han alltid, och hon visste ju icke,
hvad det i nästa ögonblick komme att skvallra om.
Ännu var det tyst en stund — så tyst, att de
hörde löfvens rassel öfver sina hufvuden, fast
vinden var stilla; småfoglarnes »kvivitt — kvivitt»
ljöd så genomskärande klart — och långt ut ifrån
åkrarne trängde sig skördemännens hojtande rop
fram till dem.
Ove sökte efter passande ord, efter en lämplig
inledning, men han fann ingen, och så kom det
då fram med en stämma, hvars skarpa klang bröt.
plågsamt af mot stillheten omkring dem.
»Linda, jag måste resa, jag måste bort
härifrån.»
De tego båda några ögonblick, hvilka föreföllo
som lika många minuter.
»Hvart? ...»
»Till hufvudstaden, der är rätta platsen för
mina operationer.»
»Och när?...»
»Ju förr dess hellre, snarare i morgon än i
öfverinorgon.»
Linda svarade icke och rörde sig icke, det
brusade inom henne, och det förekom henne, som
om hjertat slog och tinningarne bultade orden:
»alltså slut — alltså slut» i allt hastigare takt.
»Se så, vännen min, låt. mig nu se på dig.
Egentligen är det ju icke något så förskräckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
