Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
BKOKIGT.
han försäkrade, att han aldrig kunde använda
någon tid bättre än att visa henne sin gränslösa
ömhet.
Men denna lycka varade blott allt för kort.
En dag — de hade då varit gifta några
månader — blef han allvarligt ond på sig sjelf öfver
en sådan förspild stund, men trogen männens vana
allt sedan fader Adams tid att skjuta skulden på
»kvinnan», stötte han henne omildt, ifrån sig och
fälde ett yttrande om deras kärlek, som sårade
och kränkte henne djupt.
Ove var sann, öppen och frimodig till
ytterlighet, men till dessa dygder hör nästan med
nödvändighet ett fel, som han dock hittills af pietet
för den skära kvinlighet, som hos hans hustru
tjusade honom, omsorgsfullt försökt dölja — det
var råhet. Nu hade den brutit fram i ett
obe-vakadt ögonblick, och han märkte icke genast
sjelf, huru illa han gjort, ty Linda sade intet och
satt orörlig en stund. Först då hon sakta reste
sig och med sänkt hufvud smög ut ur rummet,
förstod han det.
Men då var det redan för sent. lians
ångerfulla böner om tillgift, hans försäkringar att han
ingenting menat, kunde endast vinna förlåtelse,
aldrig glömska.
Orden grodde inom henne. De gjorde hennes
sinne orent, hennes kärlek stygg, och då hon
öfverlemnade sig åt hans ömhet, kände hon sig
förnedrad och föraktade honom — föraktade sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
