Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
93
Ove var förtjust och skulle gerna velat visa
sitt lilla dockhem för vänner och kamrater, men
Linda bad, att de skulle »få vara i fred».
»Vi ha för öfrigt icke råd.»
»Dina vackra ögon skulle säkert skaffa mig
snar befordran, om min förman, byråchefen
Bernhjelm finge se dig. — Han förstår sådant,» sade
Ove skämtande.
En förebrående blick tystade honom, och de
fingo vara i fred och blott lefva för hvarandra.
På de första veckornas rusiga fröjd följde en
tid af stilla och ljuf lycka. Den enkla lösningen
på allt det underliga, ofattbara, som hennes
flick-drömmar blott skyggt berört, sysselsatte icke mera
hennes tankar. Hennes sinne var så spänstigt
och hennes kärlek så frisk. Att icke behöfva
darra för hans häftighet eller strida med den känsla
af ljuf vanmakt, som i hans armar ofta velat
bemäktiga sig henne, var så skönt. Nu, sedan hon
riktigt var hans, fans ingen fruktan, ingen tvekan,
och hon besvarade hans stormande ömhet med
intensiv innerlighet.
Hon hade ännu icke sett en skymt af
medaljens frånsida, och hon frågade med undran sig
sjelf, om det alltid skulle förblifva så.
Ove var borta största delen af dagen, men
det hade hon från början lärt att finna sig i, och
då han var hemma, satt hon vid hans sida och
»stal stunderna från honom», och så log hon åt
hans låtsade förtviflan öfver den dyrbara tid, han
förlorat i hennes armar och kysste honom, tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
