Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
BKOKIGT.
sagt och till sist, under kyssar och eldiga
smekningar försäkrade henne, »att hemmet dock var
honom kärast af allt, och att hon var hans käraste
vän och hans bästa kamrat,» — då måste alla
moln försvinna och allt vara glömdt, — äfven
nattens långa, dystra timmar med sina mörka
spöken.
Men de kommo åter, manstarkare, envisare,
och hon grät sina ögon röda, så att de skvallrade
för Hugo om hennes sorg, som hennes stolthet
förbjöd henne att sjelf yppa. —
Hugo var framför allt en frisk och sund natur,
som såg på lifvet med nyktra, klara ögon och för
egen del icke fordrade mera af det., än det
godvilligt gaf. Men honom hade det också varit
frikostigt emot, han hade en präktig helsa, en i
jemförelse med sin ålder god ställning (som förste
bokhållare i länets bank), och bäst af allt en
af-gudad liten hustru. Henne omfattade han med
på en gång de starkaste och de ömmaste känslor,
af hvilka en man är mäktig, och hon besvarade
hans kärlek lika fullt; hon slöt sig ju till honom
med den lidelsefullaste ömhet, hon förtrodde
honom sitt rörliga sinnes tusen skiftande tankar och
hugskott, allt var så klart och öppet emellan dem
som en solskensdag; hur kunde han då ett
ögonblick falla på, att hon var sorgsen och olycklig
utan att säga honom det, utan att han anade
orsaken?
Men det måtte väl ändå vara så, ty han hade
redan förut ett par gånger märkt spår efter tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
