Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
BKOKIGT.
»Jo, jo — visst vet jag.» Och hon smålog
igen och tog hans hufvud mellan sina händer och
kysste det. — »Jag är bara så dum ibland, och
så barnslig — förlåt mig! Men kom nu, Hugo min,
eljes kallnar maten.»
Efter middagen kom posten, och Hugo satte
sig att föreläsa tidningarne, medan Berta arbetade;
och när skymningen föll på, och de icke kunde
se längre, kröp Berta upp i soffan bredvid honom,
lutade sig mot honom och knäppte händerna kring
hans arm. Så sutto de länge, allvarligt dryftande
sina planer för framtiden, pratande hit och dit
om ditt och datt. Skymningen hade redan
öfvergått till mörker, och gaslyktan på hörnet snedt
emot tändes och kastade sitt obestämda,
fladdrande sken in öfver rummet, påminnande om
månsken.
Hugo reste sig och gick bort till fönstret för
att se på sitt ur.
»Åh, vill du tro, vännen min, klockan är nära
åtta; hvad eftermiddagen har gått fort! Ja, då
hinner jag icke vänta på téet, du får sätta in ett
par smörgåsar och ett glas mjölk, tills jag
kommer hem i natt.»
»I natt! Skall du — nu ut igen?»
Hugo kunde icke urskilja hennes ansigte, men
han tyckte, att hon darrade på rösten, och att
orden kommo litet tjocka. Han satte sig äter
bredvid henne.
»Icke är du väl ledsen för det? — är du det
verkligen?» upprepade han, da hon icke svarade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
