Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - III. Spår av de Wette i Tegnérs tidigare produktion - 2. Reformationstalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
bestämda att vända oss i en cirkel, och i detta fall vore
bäst, att stå stilla på stället. — Så skall det icke vara.
Vi gå framåt! ropa alla de, som i sitt bröst bära ett högre
ideal av människobildning. Men då måste vi även veta, vart
denna gång skall föra oss, vi måste hava målet i säkert sikte
och däråt rikta våra steg. Förståndet måste veta vad det har
och icke har att bestrida; det får icke, drivet av blind
motsägelseanda, vända sina vapen mot sådant som det bör vörda
och skona såsom högt över sig stående. Och tron måste, i
medvetandet om sin höga härkomst, försmå att sänka sig ned
i förståndets lägre sfär och vilja lägga denna
människoförnuftets friborne son i slavbojor. Härska skall tron hos
människan som en himmelsk genius, sänd att upplysa och
försköna hennes dunkla tillvaro. Men det sanna herraväldet
låter alla under sig stående krafter fritt råda inom det dem
anvisade området och finner i det helas fria harmoni sitt sköna
mål. — Men på bildningens bana hava vi ingen annan
vägvisare än den filosofiska och historiska reflexionen . . . Utan
reflexion skola vi alltid råka i ensidighet och extremer, i det
vi följa blott en dunkel instinkt. En sådan var den, av vilken
vi leddes i den ensidiga förståndsriktningen under den så
kallade upplysningens period. Förståndet fann sig retat genom
en mängd av föregående tiders fördomar, det bekämpade dem
med den nyvaknade kraftens ungdomliga hetta och lät sig av
denna föras för långt hän, det utsträckte sin hand till själva
de eviga helgedomarna, och den lättsinniga mängdens
bifallsskri stärkte det i dess djärvhet. Men nu bemäktigade sig en
viss tomhet och ödslighet människornas hjärtan, och det var
blott så länge lyckans sol sken som man kunde för sig själv
dölja den inre ofriden. Men snart vredgades himmelen, dystra
förfärliga moln drogo över densamma och under deras åskslag
sammanstörtade den allmänna lyckans lätta byggnad. Då
förskräcktes den nyss så lättsinniga hopen och darrande
sam-manbar den lämningarna av de förstörda altarna för att i hast
uppbygga dem . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
