Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - IV. Den religionsfilosofiska ståndpunkten 1820 - 1. Religion och poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Aret 1820 innebär för Tegnér både religiöst och poetiskt
en stegring till ny kraft och klarhet. Besinnar man detta, är
det begripligt, att hans teologiska kardinalproblem vid denna
tidpunkt är att söka på det religionsfilosofiska planet och kan
fixeras så: huru förhåller sig religionen och poesien till
varandra? Att det just är detta problem som sysselsätter honom
framgår med all önskvärd klarhet av de omnämnda breven
från slutet av 1820 och början av 1821. Frågan är icke ny,
men den har fått en ny aktualitet dels genom det känsloläge,
vari han själv finner sig försatt, dels genom »det metafysiska
avguderi», som han menar att man bedriver med kristendomen.
I brev till Hagberg av den 26 nov. 1820, där denna
tidskarakteristik förekommer, skriver han: »Gud allena har ett
absolut värde: all mänsklig form blott ett relativt. I allmänhet
kommer jag allt mer och mer tillbaka till mina gamla idéer,
att nämligen poesien är mänsklighetens renaste, högsta,
mänskligaste uttryck och att allt vad vi anse för ädelt och högt hos
släktet ej är annat än dess modifikationer. Således är religionen
själv väl svårligen annat än en praktisk poesi, en ymp på
livsens träd av den stora diktningsstammen. Eller med andra ord:
religionen är en omskuren poesi, vetenskapen däremot, helst
metafysiken, är en utskuren poesi, en verklig kastrat som
alltjämt vill och aldrig kan.»12 Den 10 jan. följande år skrev han
till Martina v. Schwerin med anledning av Geijers
Thorilds-bok: »Visserligen är religionen någonting i sig själv högre,
självständigare, tröstefullare än spekulationen. För det högsta
behöver man ej därför anse henne: hon är endast en del därav.
Det högsta, mänsklighetens egentliga adelsbrev, är den diktande
förmågan i allmänhet, som renast framträder i poesien,
religionen är en stagnerande poesi, eller med andra ord, religionen
är en omskuren, metafysiken en utskuren poesi. Jag föraktar
snöpningen av mitt innersta hjärta.»13 Det problem, som
sysselsätter Tegnér, är detsamma som de Wettes ungdomsspörsmål:
13 111:438. 13 111:440.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
