Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 3. Växjöbiskopens försoningslära - c. Strukturanalys av Tegnérs korsteologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
ständig; ty vem kuvar fullkomligt det onda, vem bortrensar
allt ogräs från sädesåkern i sitt eget bröst? Därför måste en
urbild av det heliga framträda ibland människor, den utkorade
måste komma, som i sin person visade försoningen fullkomnad
mellan Gud och människan, på det han skulle vara oss icke
blott en fulländad bild av mänskligheten att betrakta och
beundra utan även ett mönster att efterlikna. Han måste vara
Guds Son, det vill säga, han måste ej vilja annat än vad hans
himmelske Fader ville, hans själ måste vara sammansmält
med den stora världssjälen, gudomens fullhet måste bo i
honom, Gud måste vara i Kristus och försona världen med sig
själv. Och försoningen, den var hans egen skuldfria,
kärleksrika, uppoffrande levnad, hans lära var förklaringen däröver
och hans död var bekräftelsen på hans lära.
Övertygelsen härom, och icke blott den nakna, likgiltiga
övertygelsen, utan en övertygelse så levande, så vaken, så
oemotståndlig att den förmår dig att söka efterfölja honom, så vitt
din ringhet förmår — detta är tron på Kristus men en tro, som
verkar förbättring, som skiner fram genom gärningarna
liksom själen skiner fram genom ögat. I denna mening, men
svårligen i någon annan, är det som tron gör rättfärdig
(överstruket i konceptet: eller som Jesu Kristi förtjänst räknas oss
till godo), på detta sätt förlikas uppenbarelsen och förnuftet,
de bägge gudaburna systrarna, dem människofunder velat
söndra, de förlikas och räcka varandra handen och gå som
ledstjärnor framför oss genom livet. I denna mening är det
även som Jesu Kristi försoning är oss en särskild anstalt,
varigenom Herren hjälper till rättfärdighet.»1
Alla de försoningsmotiv, som vi under framställningens
gång ha uppmärksammat i Tegnérs teologiska problematik
spela här samman till en symfoni. Vi kunna i
överskådlighetens intresse och innan vi gå in på strukturanalysen
sammanställa dem i följande punkter: 1. Försoning betyder prin-
1 Tegnérs Handskrifter 4, prosa I, s. 186 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
