Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 4. Försoningsidén och religionssynkretismen - b. Religionssyntesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
öde. Det onda i hennes liv hänger alltså på det närmaste
samman med hennes inadekvata tillvaro under ändlighetens och
sinnlighetens villkor. Das übel kommer därför att hårt
konkurrera med das Bose i den tegnérska livsproblematiken. Väl
kan han som vi hört med eftertryck tala om synden såsom det
värsta onda i människans liv. Men det kristna syndbegreppet
blir icke så litet depricierat genom att vävas samman med det
antika ödesbegreppet. Signifikativt är, som Söderblom påpekat,
Tegnérs älsklingsuttryck §siXoi ßpoi-oi, de stackars dödlige. Vi
minnas hans yttrande vid prästmötet: »Att det onda finnes
jämte det goda i ett människobröst, nekar ingen. Vad är dess
ursprung? Ariman, satan, kakodemon, arvsynd, radikalont,
sinnlighet: nämn det hur du vill. Nog av, det är där, och det
försvinner icke, därigenom att det går bort ur de teologiska
kompendierna.»14 När han här samordnar arvsynd och
sinnlighet är detta upplysande nog: det kristna syndbegreppet går
samman med det antika ödesbegreppet.
Genom religionssyntesen kommer den metafysiska tids- och
evighetsdualiteten att motverka den religiösa dualismen mellan
Gud och det som står honom emot. Under sådana förhållanden
är det begripligt, att Tegnérs centrala försoningsmotiv, trots att
det är den lysande linjen i hans korsteologi, har svårt att
tränga igenom och konsekvent behärska tankegången. Ty
tanken på korset som Guds kärleks offer och triumf kan icke
gärna vara ett dominerande motiv annat än i ett dualistiskt
sammanhang, där det är fråga om Guds kamp mot och seger
över de onda makter, som stå hans vilja emot. Den platonska
antropologin, människan som evighetens son och tidens
hittebarn, bär ett janusanlete: å ena sidan involverar den
pessimismen, eftersom det är ett olycksöde att vara inmurad i ett
vandrande fängelse, å andra sidan bär den ett drag av
optimism, eftersom den förutsätter människoandens gudomliga
väsensart. Detta optimistiska drag verkar lika mycket i
14 VIII: 87.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
