Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter - Ynglingens sotsäng eller Lifvet och Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En börda, gagnlöst vräkt på jordens moderfamn;
Ej vördad af en Son, ej älskad af en Maka,
Förlorad för min bygd och bortglömd för mitt namn!
Hur mången redbar fröjd mitt hjerta undanstulen!
Hon skall ej lysa mer, min lefnads morgonstund,
Då Nöjet, icke vildt, då Dygden, icke mulen,
Gjöt friden i min själ, och, löjet på min mund.
Och denna mognans dag, som kom med vettets lära,
Som kom med menskors gagn och fyllda pligters ro,
Min mannaålders dag, då tro och lugn och ära
Från himlen stego ner att i min hydda bo; —
Och denna Ålderdom, skön som den Kullberg målar,
Med himlen i sitt bröst, med silfver i sitt hår,
Som skådar kring sin qväll en högre morgons strålar,
Och mellan stoft och Gud, en tilltänkt Engel, står; —
Hopp, falska löftesmän för mina gömda öden,
Fantomer, slocknande i grafvens långa natt,
Min verld en sjuksäng blef, min Ungdom — hon blef döden,
Och blott mitt stoft får skygd utaf det träd jag satt.
Arist, se natten sluts. Dess svarta härar vackla
Och vinka sorgerna, och fly, med tysta fjät.
Var helsad, milda Dag, den Högstes altarfackla!
Låt mig se än en gång ditt ljus, och dö vid det.
Arist! min själ får dag. — Hur snarskrämd dock, hur bräcklig
Är all vår vishet ej vid våra plågors hot!
Bör jag väl knotande gå min förvandling mot?
Är lifvet då så ljuft, och grafven så förskräcklig?
En ros i öcknarna rann all vår sällhet opp.
Mot den är stormens ras, mot den är haglet måttadt.
Var viss, den tynas minst som stupar i sin knopp.
Låt larfven falla af, och lifvet framstå blottadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
