Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter - Klosterruinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad trogna knäfall dessa hällar nött!
Hvad kraft förnummen i de helga orden!
Här anden, lågande, sitt ursprung mött,
för himlen lefvande, och död för jorden.
O sägen, skuggor, ur er natt likväl:
var edert lif af lidandet förgätet?
Var det blott frid, som bodde i er själ,
och knäföll ingen sorg för stenbelätet?
Hvem svarar? Ack! blott lifvet klaga vet
och smärtans tecken i sitt våld det äger.
I grafven torkar ögat ut, som gret,
och intet öra hör hvad döden säger.
Der — inom denna sönderfallna dörr,
der mörka vålnader vid midnatt synas,
der suckade kanske en nunna förr,
en blomma ställd vid korsets fot att tynas.
Den blinda vantron med förfärlig hand
vigt in dess vår åt himmelen och döden.
Hvad voro mot ett radband, hjertats band,
mot himlens ära, hvad var menskonöden?
På denna mossbetäckta stenbänk satt,
i skygd af dessa sekelsgamla ekar,
hon kanske också mången månskensnatt,
och mindes gråtande sin barndoms lekar.
Hur qvald den sjuttonåra himlabrud!
Af älskarns kyssar i dess själ hvad minnen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
