Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter - Klosterruinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess tankar sträfvade med makt till Gud,
men ack! till jorden sträfvade dess sinnen.
Hon täljer ut och täljer om igen
sitt radband, suckande sitt Ave stammar,
men under doket trånar ögat än,
och samma hjerta under slöjan flammar.
Hvi ger religionen ej sin dotter tröst?
Hvi hör ej Christi mor dess bön, som klagar?
Ack! hvi så syndig blef naturens röst?
Och hvi så hårda blefvo himlens lagar?
Vid krucifixet kallnade dess mund,
och kinden blektes af den heta smärta;
från sjunkna ögon flydde hvilans blund,
ty jord och himmel stridde i dess hjerta.
Så, okänd Heloisa, småningom
hon tärdes af, blef bortdöd och begrafven,
och ingen Pope med sångens trolldom kom
att väcka hennes minne opp af grafven.
Frid med din skugga! Du är hämnad re’n,
försvunna äro dina helgon alla.
De trifdes icke uti dagens sken,
der Gud står qvar, men alla Gudar falla.
Ej Isis söker mer sin döda vän,
ej lejonhöfdad Mithras dagen tänder;
Titaners slägte står ej opp igen,
fast blixten slocknat i Kronions händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
