Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, uppå glädjens graf jag ock min runa ristat,
Jag gret livad lifvet kärast har.
Men bör jag otacksamt blott räkna livad jag mistat,
Och icke hvad jag äger qvar?
Hur månget älskadt band mig än vid lifvet binder,
Slägt, vänner, tacksamhet, dygd, ära, fosterland,
Uppå min lefnads bleka kinder
I målen mången purpurrand!
Du ungdom, som ännu med nöjets glada tärnor
Kring lifvets majstång svänger dig,
Och Sångmö, skuggans vän, som blickar opp till stjernor
Och lågar och tillber med mig;
Du kärlek som en verld i trogna armar håller,
Du sorglöshet som tror, du mod som trotsar den,
Du minnets suck, du Hoppets joller,
Hur gläden I mitt hjerta än! -
Låt mig ej, Faeton lik, med fräcka händer fatta
I tyglarne på solens vagn,
Men blott med stilla mod, med glad förhoppning skatta,
Min skärf till mina likars gagn, ’ * c*
Ej tigga dagens lof för pligter, dem jag fyller,
Ej Minnets sorgmusik beställa kring min bår.
Ack, fast sin krycka hon förgyller,
Mån vår förtjenst dess längre går?
Låt mig med heligt nit livar osäll like trycka
Till såradt hjerta, till försmådt,
Ej dömma andras fel, ej hata deras lycka,
Men glädas och förlåta blott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
