Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Valhall slöt sin port, det herrliga, det höga;
dess minnen bleknade i Odens land.
Der kom en hvitklädd Gud, med tårar i sitt öga,
med fridens palmqvist i sin hand.
Vi löste pansart af. Vi gjorde det med smärta —
och sågo fromt ner i vårt eget hjerta.
Hvar blef du, broder, af? Du kände ej din syster.
Med sköld och svärd du mot mig stod.
Det blinda hatet kom, en Svartalf lömsk och dyster,
och Götha drack de blindas blod.
Dock hviskade alltjemt en röst: Din broder är det,
och fridens goda engel grep om svärdet.
Ack! huru mången gång, sen dagens stormar tego,
och rörd jag såg, en stilla qväll,
hur evighetens ljus, de bleka stjernor, stego
som hvita andar, från din fjäll,
iag tänkte: fridens bud, I Nores helsning bringen!
Men fåfäng var min väntan: der kom ingen.
Så skildes våra bröst af fjällarne och svärden,
vår kraft blef spilld, vår barm blef kall.
Med mina bragders dån en tid jag fyllde verlden,
och sist — med dånet af mitt fall.
Till slut vi stodo der, i skygd af lundens grenar,
på Nordens graf förfallna bautastenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
