Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänsta, der straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gaf er att kyssa sin hand, och det älskande hjertat var skuld-140
fritt,
lifvet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag lefvat alltren, den evige fadren
skänkte mig glädje och sorg, men lifvets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Derföre, tagen derfrån till ledare lifvet igenom
bönen med blicken mot skyn, och oskuld, menniskans
barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare verldar,
skön med sin lilja i hand: på lifvets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sofver i skeppet. 150
Lugn hon ser sig omkring i menniskohvimlet: i öcknen
stiga englarna fram och tjena henne, hon sjelf vet
ej sin herrlighet af, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud, och hon har himmelens nycklar. —
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är dufvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjettrad i tiden,
rycker på kedjorna jemnt och sträfvar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många, 160
minnes sitt fädernesland, der det blomstrade friskare
blommor.
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade englar.
Då blir jorden för liten, för qvaf, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
— 113 —
8—231751. Tegnér, Sami. skrifter. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
