Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet. Denna förvända åsigt beror, som redan förut är
anmärkt, hufvudsakligen derpå att han i allmänhet anser
poesien såsom något subordineradt, något som ej äger ett eget
sjelfständigt väsende, och väger henne blott på moralens,
eller som hos honom är det samma, blott på politikens
vågskål. Man behöfver således icke att söka någon annan
anledning till hans hårda omdömen öfver en konst, den han
erkänner sig älska, hvars skönheter han sjelf, sä vidt det
inom philosophien är möjligt, ofta använder. Det förtjenar
dock uppmärksamhet, att Plato sjelf tyckes likasom ogerna
nedstiga till poetiska bilder och myther, med hvilka han ej
synes hafva något rätt allvar. Derföre äro också hans
poetiska beskrifningar så ofta rent af parodiska, helst ifrån
Homerus eller någon annan mimisk skald. Det är liksom om
Poesien såsom framställande konst ej tillfridsställdt honom,
liksom försmådde lian henne derföre att hon drar det
högre och andeliga ner till det sinliga och der framställer
det i bilder. Derföre tillintetgör han och upphäfver sin egen
skapelse med ett ironiskt löje, liksom för att visa, att det
sanna och verkliga, hvartill philosophien sträfvar, är något
oändligen högre än dess sinnliga tecken, huru sköna och
träffande de än må synas. Detta är den platonska Ironien, vida
åtskild från den Socratiska, åtminstone sådan som Xenophon
troligtvis med större historisk riktighet framställer henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
